16 januari 2018

För hur orkar man hålla ihop i dessa stunder när livet ännu en gång sviker? 
Det är något jag just nu gör allt för att klara av någorlunda. 
Jag kommer aldrig få tillbaka honom, hur hårt jag än blundar eller hur mycket jag än försöker sova. 
Allt för att slippa tänka, förstå & inse. 
Och svaret vet jag inte.. Jag vet faktiskt inte. 
Det gör så ont inom mig, så förbannat ont & jag tappar gnistan fullständigt kring precis allt emellanåt om dagarna nu. 
(null)

(null)

(null)

(null)
Varit halv snöstorm ute hela dagen, kanske så även hos er? 
Pysslat på jobbet idag.. Bra att inte bara gå hemma. Men emellanåt slår det till, en käftsmäll & sedan drar tankarna igång igen. Åter igen.. 
Hur ska jag orka? 
Hur ska jag ens kunna gå vidare? 

Köpte mig ett träningskort här ikväll på väg hem i alla fall. 
Kanske kan träning göra mig totalt utmattad så jag får sova något om nätterna framöver. Jag vet inte, men vi testar. För någonting måste ske.. 
(null)
Imorgon är det 1 vecka sedan han lämnade mig. 
En hel vecka har gått & jag har inte rört en fot i stallet sedan dess. 
Jag är livrädd att se alla hans saker, hans box, hans skylt. Allt.. 
Men imorgon åker jag ut dit med sällskap. Med sällskap just för att jag måste börja någonstans. Jag måste försöka bearbeta sorgen & tomheten. 

Ta hand om er & ta vara på de ni har runt omkring er. 
Pussar 

Jag har förlorat honom

Fyra dagar har gått.. Fyra dagar sedan mobilen ringde och jag ramlade ihop. 
Så oklart men ändå så tydligt. 
Jag har förlorat honom.
Nu, och för alltid.
Min allra bästa vän.
Min älskade ponny. 
Mitt allt. 
 
Men fortfarande förstår jag inte. Jag förstår inte vad som precis har skett. Jag förstår inte att jag aldrig mer kommer få träffa min ponny. Aldrig mer få dra handen genom hans bruna man. Aldrig mer få pussa på den där svarta mulen. 
Det är över nu. 
Jag åkte till Dalarna med Melker 26 Noveber för att lämna honom där 1-2 månader för inköring hos en väldigt bra tjej. För att sedan åka dit och hämta hem honom när han kändes redo för det. Det var tanken.. 
Redan efter första veckan drog han vagn.. Så sjukt?!
Han utvecklades verkligen som en klocka och känsan inom mig var så bra. Så otroligt glad över att jag snart skulle åka upp dit för att få se min ponny dra vagn och då få köra honom helt själv för första gången. Jag var så lycklig över framgången han visat på den korta tiden hos henne. 
Men lyckan blev kort.. I onsdags den 10 Januari vändes allt.
Precis allt. 
Min häst, min alldeles egna ponny hittades då i hagen avliden. 
Från ingenstans, på bara några sekunder. 
Detta på grund av brustet blodkärl. 
Någonting som inte går att förutse eller få något som helst tecken på innan.
Det bara sker och det skedde. Just då. 
Fortfarande går dagarna. Jag förstår inte.
Jag har ännu inte fått in vad som skett och vad som kommer att ske. 
Det är overkligt, och livet visar ännu en gång sin förbannade jävla orättvisa. 
Det är tomt just nu, så oerhört tomt i både hjärta och själ. 
Det var inte såhär det skulle bli.. Min allra bästa vän!
Matte älskar dig... 
 
 

Det evigt gröna ängarna

Min allra bästa vän! 
För evigt älskad. 
För evigt saknad. Nu på det evigt gröna ängarna.
Det finns inte ord för denna extrema orättvisa. 
(null)
Matte älskar dig!