Skräckblandad förtjusning..
Godmorgon!
Min lediga tisdag igår innehöll inte sådär överdrivet mycket.
Kände mig lite hängig & otroligt trött.
Valpis är inte helt sig själv mitt i allt vilket givetvis gör mammahjärtat lite för orolig. Han blev dålig igen efter heldagen ute i skogen i lördags.
Något som lett till att det nu i stället inte kommer något alls istället...
Blir det ingen skillnad framåt dagen här så överväger vi att besöka veterinären.
Min lediga onsdag är det & jag funderar på att ta mig en tripp till Mio idag.
Även sugen på att köpa mig en Reflexjacka på Hööks.
Kan även berätta att jag skickar iväg min ponny nästa vecka.
Jo, jag skickar iväg henne på inkörning dit Melker kördes in.
"Och hur tänker du då när du skickar iväg din nya ponny dit där du förlorade din förra?"
Den tanken har slagit mig, men det var inte någons fel att det blev så olyckligt som det blev med Melker tidigare i år.
Det var aldrig något man hade kunnat förutse, det var bara ren jävla otur & livets orättvisa.
Efter 1 vecka där drog han vagn där, ja.. HAN? Han som tidigare blivit skrämd & visat tendenser till att inte alls velat dra vagn.
Jag har full förtroende för hon som ska köra in min lilla tjej.
Jag känner just nu att jag inte kommer så värst mycket längre i våran träning & att då inte skicka iväg henne känns dumt när jag vet att hon kan bli inkörd hos någon som har kunskapen, tiden & möjligheten.
Så, så kommer det bli.
Visst, jag har ont i magen. Många frågor snurrar fortfarande i huvudet, trots att det snart gått 1 år sedan Melker lämnade mig.
Tankarna snurrar på helvarv, men jag måste göra detta & hoppas på att det går vägen denna gång & att jag faktiskt får hem min ponny som inkörd i november/december månad.
Pussar!
Om Melkers död inte hade ett dugg med var han befann sig att göra finns det ingen anledning att tveka tycker jag.